Two months ago we were interviewed by Felicia Mulinari, for the Swedish feminist magazine Feministiskt Perspektiv. We discussed our origins, our five year jubilee, and what’s coming up next for us. Below is the full and unedited text (in Swedish), which is a different version from the one that appeared in the magazine:

Hur kom det sig att ni började med projektet Sunshine Socialist Cinema?

Från början var vi fyra pers i en studiecirkel. Några av oss bodde på vinterhalvåren i Buenos Aires. Där gick vi bl.a. på en utomhusbio i parken Rivadavia. Bion visade inte bara film för stämningens skull, de som låg bakom den ville också diskutera användandet av och rätten till det offentliga rummet. De inspirerade oss till att själva starta en utomhusbio, även om det dröjde några år. Vår bio blev en förlängning av det vi gjorde i studiecirkeln, dvs. läsa, kolla på film, diskutera kombinationen socialism och miljöpolitik.

I helgen firade er biograf fem år genom några filmvisningar i Höja, utanför Ängelholm. Hur var det? Berätta om filmerna ni har valt att visa?

Vi har en anläggning i en by i nordvästra Skåne. Att vi utgår från den är för att flera av oss i cirkeln kommer härifrån, och fortfarande träffas här på somrarna, men också för att det är en region som domineras av högerpolitik sedan lång tid tillbaka. Vi ville prova att bygga upp någonting här, en oas för lokala vänster- och miljömänniskor, och göra den så attraktiv vi kunde. För att se vad som skulle hända, vilka som skulle komma, och vad de skulle berätta för oss. Vi trodde att det var viktigt att inte tänka i projektform, om vi skulle kunna bygga något. Så redan från början hade vi bestämt att vi kör i fem år oavsett om det kommer någon, och nu har vi sagt att vi kör i fem år till, minst. Det kommer folk, det är uppskattat, och ekonomin är ordnad för lång tid framåt.
Filmerna vi visade till vårt femårsjubileum anknöt till byns lokalhistoria, hundraårsjubileet av elektrifieringen av Höja. 1916 bildade byn en samfällighetsförening och betalade själva för dragningen av en elledning ut till byn. Elen räckte inte för allas behov, så föreningen gjorde upp ett schema för när olika hushåll kunde köra tunga maskiner. Elektrifieringen intresserade oss av två anledningar. Dels fick vi prata om hur elnätet kan användas på annat sätt än idag, inte bara som distributionskanal från storproducent till alla konsumenter, utan som ett verkligt nät som förbinder alla små producenter, alla hushåll som producerar sin egen el med lite överskott. Nätet kan omfördela det överskottet. Dels fick vi prata om hur nära i tiden det låg, ett samhälle utan el. Farmor och farfar klarade sig utan elledning tills de var tonåringar och flyttade hemifrån. Och vi måste kanske tänka oss ett samhälle inte utan el men med mycket mindre elanvändning än idag.
Filmerna var How to civilize a waterfall av Hanna Ljungh, Nuclear Voyage av Armin Linke och Francesco Mattuzzi (vår första 3D film, visades med pappersglasögon), och The communist revolution was caused by the sun av Anton Vidokle. Själva visningen gick fint, publiken är alltid väldigt orädd och bra på att diskutera, men sen blir vi också nästan alltid arga på oss själva för vår otillräcklighet när det kommer till presentationen.

Ni visar kritiska vänster-filmer med en biograf driven av solpaneler, på vilket sätt hänger detta ihop för er?

Att vi använder solceller för att driva filmprojektorn var tänkt som en poetisk gest. Eftersom det är ljus som laddar batterierna och ljus som kommer ut ur projektorn kunde vi säga att vi omfördelar ett överskott av ljus, från dag till natt. Mer konkret så finns det en pågående diskussion om hur vänster- och miljöpolitik ska kunna kombineras, och vi ville anknyta till och delta i den från ett konstnärligt perspktiv. Det finns mycket att läsa om det, från Naomi Kleins senaste till Ekomarxismens grundtexter. En intressant svensk antologi från 2010 heter Vårt sätt att leva tillsammans kommer att förändras – 27 arbetspunkter för rödgrön förändring.

Hur väljer ni vilka filmer ni visar?

Vi tittar på så mycket film vi kan i cirkeln, och försöker tänka: vad kan vi diskutera med denna film som utgångspunkt? Vilka associationer bildas om vi kombinerar den med två andra filmer? Vi försöker begränsa oss till några teman – energiförsörjning och gruvdrift, klimatförändring och ekologi, samhällsorganisering och politiskt ansvar, post-industriell överlevnad, och politiskt filmskapande.

Genom ert arbete visar ni hur kulturaktörer delvis kan arbeta utanför ett kommersiellt och klimatfarligt system, vad har varit er erfarenhet av det?

Vår erfarenhet är att vi är fruktansvärt komprometterade, både kommersiellt och klimatmässigt. Vi vill vara en socialistisk bio, men jobbar helt utan offentligt verksamhetsstöd. Alla visningar är gratis för publiken och vi bjuder på allt, har ett bibliotek med utlåning, med mera. Men det finansieras genom att vi turnerar med bion och får betalt av olika konstinstitutioner för att göra visningar utanför museer och konsthallar. Vi drar in mer pengar på det än vi behöver, och har börjat kolla på hur vi kan omfördela det överskottet av vår verksamhet. Stötta ett filmkooperativ i Rojava, fixa en projektor till Pantrarna, etc. Men alla synpunkter på vad en socialistisk biograf kan vara, och hur den kan verka, tar vi gärna emot. Klimatmässigt så har vi väl sett att tillverkning och transport av solceller inte är miljöneutralt – vår första solcell var tillverkad i Kina, upptäckte vi – och att det enda vettiga alternativet vore att avstå från elförbrukning så mycket det går. Detsamma gäller turnerandet med bion, hittills har vi kört runt den i en folkabuss. Detta är huvudfrågorna i den nya femårsplanen – hur kan vi vara en socialistisk och klimatvänlig bio, vad skulle det innebära? Vad blir konsekvenserna?